Den goda tjockisen talar om vilken diet hon går på just nu. Det är viktigt för henne att allmänheten vet att hon försöker förändras till det bättre. Hon brukar säga att hon önskar att hon vore lika smal som sina vänner.
Hon berättar hur mycket hon gått ner i vikt vilket leder till att hon får beröm av alla runt omkring sig oavsett om det är sant eller inte. Den goda tjockisen ber ofta om ursäkt för sin existens vilket i förlängningen handlar om att hon är tjock och tar upp plats i världen. Hon äter helst inte på restaurang och gör hon det är det det oftast en cesarsallad. Men hon skäms medan hon äter den.
Den goda tjockisen försvarar inte tjocka människor utan skrattar med när det skämtas på både hennes och andras bekostnad, fast det gör ont inuti. Den goda tjockisen suckar och ser ner på människor som är större än henne själv. Hon är rädd för att bli lika tjock och det känns skönt att någon är ”värre” än henne.
Hon klagar aldrig på klädutbudet, för den goda tjockisen vet om att hon förtjänar fula kläder som döljer hur hon faktiskt ser ut. Hon godtar att hon måste betala mer för dessa kläder, det är ju hennes eget fel. Hon vet att hon inte borde se ut som hon gör och att hon inte kan bli älskad och respekterad på samma premisser som de som är smala.
Jag är ingen god tjockis, är du?
/Thina
Ja-a…jag e nog en rätt så god tjockis. Inte genomgod men…god.
Word!
Jag VAR den goda tjockisen i många, många år. Värsta tiden ever! Men de åren är långt borta och livet är numera rätt fint och härligt!
(Fast ibland hoppar hon fram igen, den där goda tjockisen. Men nuförtiden vet jag hur jag ska göra för att hantera henne 
)
Kalasbra inlägg! Tack!
jag har nog aldrig varit den goda tjockisen. jag har alltid klätt mig i vad jag vill, vilket ofta innebär tight, jag har aldrig skämts över att äta mycket (varför gå på buffé om man inte tänker pig out?) och jag har alltid tagit mycket plats på både gott och ont. jag och min kropp har nog alltid varit lite av en självklarhet för mig. visst har jag dåliga dagar som alla andra, men grunden att jag och min kropp har all rätt att finnas till precis som jag vill har alltid funnits där.
allt detta är dock ganska omedvetet. det är först det senaste året jag börjat fundera över fat acceptance och dylikt. visst har jag länge sagt att man har rätt att vara den man vill med den kropp man vill, men jag har inte tänkt i banorna tjock/smal då utan det har nog mest varit sexualitetfokuserat. jag vet inte riktigt varifrån jag fått min självsäkerhet från, jag tror inte på biologi när det gäller det psykologiska och min mor har alltid varit ganska… dömande när det gäller kroppen. kanske är självsäkerheten en konsekvens av just det. min sköld mot de dömande blickarna liksom.
Det påminner mig tyvärr om en plussizebloggare som skriver för en tidning på nätet. Det stör mig bortom alla rimliga gränser att de valt en tjej som inte verkar gilla sig själv för att skriva om tjockismode. Blir så himla ledsen
Frida: är det mig du menar och blir ledsen över? Varför i så fall? Vad är det som gör att du tror att jag inte gillar mig själv? /Louise
”I keep this in my closet just to torture myself” Haha *dör* Kommer aldrig förstå det synsättet.. Många av mina smala kompisar gör precis s娔om jag bara går ner fem kg så får jag nog igen dragkedjan”…… Har en faster som genom mitt liv alltid gett mig för små kläder, men hon menar på att hon vill vara snäll när hon gör det ”du kanske går ner i vikt ju”.. För det vore ju så oumbärligt om jag inte gjorde det? Som vuxen har man ju lite mer hud på näsan och kan säga ifrån.. Men aj vad det gjorde ont när man var liten.. Och släkten ville att man skulle prova plagget också?! Som man visste var för litet.
Min goda tjockis är försvunnen sedan länge. Och kommer aldrig mer åter.
Åh Thina, vilket fint inlägg! Hurra för dig! Och för alla andra som skriver så bra om såna här saker!
Jag har varit en god tjockis. Som inte hade någon godhet över till den person som ska vara viktigast i mitt liv… mig själv! Jag har slösat halva livet på att försöka ändra mig själv och bli någon annan (=smal=vacker=lyckad). Tillslut insåg jag att jag är ju faktiskt bra som jag är. Och jag skulle inte vara den jag var om jag inte hade gått igenom allt det där jobbiga.
Jag erkänner att jag kanske inte vill vara så här stor i ur hälsosynpunkt, men jag vill heller inte be om ursäkt för min storlek och känna att jag ska behöva gömma mig. Så varför försöker klädföretagen gömma oss larger than life tjejer?
Kram
Jag har försökt att vara den goda tjockisen. Försökt att välja salladen, att klaga på min kropp inför mina vänner och jag har verkligen ansträngt mig för att dölja min kropp. Men det har aldrig funkat för mig. För jag trivs alltid på något vänster med att vara tjock. Dock inte sagt att jag varit bekväm i min kropp alltid, det har kommit senaste året, men det har inte berott på att jag varit tjock, snarare på att jag saknat självkänsla. Jag är inte någon god tjockis. Jag käkar pommes på Donken, jag ser fram mot att testa min nya baddräkt på stranden i sommar och jag ber inte om ursäkt för mig själv. Och framför allt; jag trivs med att vara tjock och vill inte bli smal.
Jag har nog varit en god tjockis väldigt länge, i alla fall delvis, men jobbar rätt hårt på att sluta vara det
Igår sa jag till min man att enda gången man ser tjocka människor (eller ens personer över stl 38) så är det i viktminskningsprogram; Biggest loser, Du är vad du äter osv. Det är aldrig en överviktig person med om hon/han inte försöker göra nått åt sin vikt, det är som om vi inte finns så länge vi inte försöker minska på oss själva.
Inte egentligen.
Jag skäms inte för min storlek, jag äter vad jag vill och hatar det intetsägande och potatissäcksliknande modet de konstant försöker intala mig att en kvinna i min storlek borde ha på sig. Jag skrattar aldrig åt människor som är större än mig, om vi bortser från komiker eller folk som faktiskt gör något roligt som inte är storleksrelaterat. Jag försöker däremot att gå ned i vikt. Inte för att jag har ett problem med att vara en stor flicka utan för min hälsas skull. Min kropp mår helt enkelt inte bra av att vara så stor som den är nu. Jag ska däremot aldrig glömma mitt första och sista besök på viktväktarna där den peppiga och nedlåtande ”mentorn” glatt förklarade att jag gladeligen borde kunna komma ner till 59 kg utan några helst problem. Jag som när jag var i fysisk toppform och inte hade ett enda överflödigt uns fett vägde 76 kg. Nej tack. Ska jag väga någonting så kommer det att bli i den vikt där jag ser ut som en kvinna som Rubens passionerat avbildat. Där ligger min zon för bästa fysiska hälsa. Psykologiskt mår jag bättre nu när jag är fet än jag någonsin gjorde som ”normal”
Först och främst vilken fantastisk blogg! Jag surfade efter mina favoritskor Lola Ramona och hamnade här. Kul.
Jag är inte en god tjockis, jag är bara tjock. Fast jag kämpar på för att bli av med mina överflödiga kilon. Det går sakta men säkert.
Nej definititivt inte! Ikväll ska jag göra alla stora
underbara kvinnor stolta och vara modell och visa kläder från rel="nofollow"> Wish me luck blir min premiär som modelejon
Äsch länken blev ju helt fel rel="nofollow"> Nu hoppas jag det ser bättre ut, verkar som att
det är dags att repetera lite html hrmm
title="AnnaJohanna" rel="nofollow">
Japp jag har haft tendenser till den goda tjockisen i många
år. Tröttnade på att ständigt tycka illa om mig själv och
Pluspinglan blev ett sätt att agera mot den goda tjockisen inom
mig! Bra och tänktvärt inlägg!
Jag är inte en god tjockis, men jag vet en. Hon driver en blogg på Amelia.se tyvärr.
Alla goda tjockisar är ett pinne i hjulet för oss som kämpar för haes. Okunskapen är tyvärr fortfarande stor, vilket märks i många aktuella sammanhang.
Om jag var lite modigare skulle jag sätta upp ditt blogginlägg på jobbets kylskåp. Då skulle kanske min chef (som max har damstorlek 34) inte ta tag i sin obefintliga bilring när hon äter en pepparkaka, och ingen skulle fråga mig om jag inte försöker gå ner i vikt…
Ja, det borde du, jag blir så irriterad på sådant. Jag förstår inte vad allt det där gnället ska leda till? Många gånger känns det som en uppmärksmhetsgrej. Men jag har aldrig varit en person som har gått och gnällt. Det skapar inte direkt en trevlig stämning och många känner att de måste gnälla eller försvara sig.
Jag är en tjockis, god på vissa sätt – dålig på andra. Det beror ju på hur man ser det, jag ogillar t.ex. att ha tajta toppar för jag känner mig helt enkelt inte bekväm så. Gör det mig till en ”god” tjockis? Jag har ett långvarigt och komplicerat förhållande till mat som gjort att jag för att kunna hantera min vikt helt enkelt väljer att inte veta vad jag väger, äter vad jag vill när jag vill och skyr dieter och bantande människor som pesten. Men sen kom livet ikapp: jag är en tjockis som haft problem med att bli gravid, haft upprepade missfall och som efter mycket om och men fått barn och har ett till på väg om bara fem veckor, min son som är 4 har en mamma som inte orkar spela fotboll eller jaga eller springa eller cykla. En mamma som gått igenom havandeskapsförgiftningar och graviditetsdiabetes som båda, liksom mina missfall och svårigheter att bli gravid, troligtvis beror på min övervikt. Är det värt det tänker jag? Nä, det är det fan inte. Jag vill orka leka med mina barn på samma villkor som deras pappa, jag vill undvika diabetes och hjärtsjukdomar i framtiden. Så jag tänker banta på riktigt och för första gången i mitt liv så snart jag fött mitt andra barn. Gör det mig till en god tjockis? Knappast va, jag vill bara vara frisk och skapa samma förutsättningar för mig själv och min familj som familjer med hälsosamma föräldrar, jag vill vara en förebild för mina barn och jag tycker inte att jag kan vara det som tjock. Varför skriver inga tjockisbloggare om sådana frågor? Väljer alla att stoppa huvudet i sanden?
Som du kanske förstår kallar jag det för den ”goda tjockisen” för att många överviktiga ser ner på dig själv och behandlar sig själv dåligt. Många rackar ner på sig själva på ett sätt som man aldrig skulle behandla en vän och kanske inte ens en ovän. Det tycker jag är synd. Jag anser att man ska ha respekt för sig själv tjock som smal. Jag tror du och jag pratar om äpplen och päron. Känner du att du är orolig för din hälsa och att du inte orkar leka med dina barn på det sättet du önskar och vill skaffa dig bättre kondition så tycker jag att träning låter som en jättebra idé. Att röra på sig är viktigt. Men jag tror att man kan vara en god förebild för sina barn oavsett om man är väldigt smal eller tjock. För mig sitter inte föräldrarskap i hur kroppen ser ut, snarare i vilka värderingar man ger sina barn och att man ger dem all sin kärlek och lär dem att alla människor är lika mycket värda.
Jag vet inte varför tjockisbloggare som bloggar om kläder och ideal inte tar upp probelmatik med att bli gravida osv. Jag har själv inte haft det problemet så det känns konstigt för mig att prata det jag inte har några erfarenheter av.
Lycka till i livet och med bebisen i magen. Kram /Thina
Det kanske inte har något med saken att göra, men jag kan även störa mig på att när jag berättar att jag älskar att spinna, blir ”smala” människor helt plötsligt förvånade och väldigt positivt inställda. Som att det är omöjligt att tjocka/mulliga tränar eller håller koll på vad de äter då och då.
Ja visst är det så, vissa kanske undrar om du ljuger till och med
Kan jag säkert tro. Och inte bara ”normala”, även tjockisar. Det visar verkligen synen på tjocka, vare sig det gäller träning, hälsa, eller arbete ; lata, oföretagsamma osv. Tjocka tränar inte, om de gör det är de väldigt duktiga eller ljuger. Det är trist.
Pingback: Fatshion vs. fashion – Tjockisbloggen.se «
Jag är till största delen en mycket ogod och stolt tjockis. Faller egentligen bara för en punkt i din lista och den punkten får jag banne mig ta tag i att arbeta med, sån vill jag inte vara!
För övrigt undrar jag om jag får kopiera ditt inlägg till min dagbok på ett community, naturligtvis med en länk till dig?
Självklart får du det: KRAM!
Pingback: Kaia kommer hem » Blog Archive » Spring spring spring släpp tjockisarna fria
Jag är nog den där goda tjockisen… jag identifierar mig själv med fettot. Jag ser dock aldrig något fel i att andra är större… men däremot ser jag konstant fel i mig själv. Det satt ett utdrag av en intervju med dig uppsatt på jobbet… något om att du var trött på att bli förpassad till tjockisrutan.
Jag jobbar med mycket kläder… de flesta av våra snygga kläder slutar på storlek 44 eller ibland kan de gå upp till 48… men personligen skäms jag för de mesta… jag kan köpa kläderna men jag känner mig som en tjock gris om någon ser att min mage viker sig där… att plagget sitter åt någonstans där det inte är meningen eller liknande…
Oj sitter jag på ditt jobb. Jag kan bara hoppas att det motiverar företag att börja tänka att det finns konsumenter som drar större storlekar som mer än gärna skulle vilja komma och betala pengar för snygga kläder. En glömd kundgrupp helt enkelt.
Du är ju inte ensam om att tänka så om dig själv, jag tror många av oss har gjort eller gör det. Men man kan tänka på saken ur flera olika vinklar. Frågan är: Är det dig och din kropp det är fel på eller är det kläderna som inte är konstruerade efter olika kroppar, eller egentligen efter ett tvärsnitt av kroppar? Min bästa vän är storlek en 34-36 och hon passar inte heller i alla kläder, en del byxer smiter åt runt låren och är lösa i midjan osv. hon har inte heller det helt enkelt att hitta kläder, fast man kan tro det. Det handlar mer om att hitta kläder som passar på ens kropp, som man känner sig bekväm och fin i. Men jag vet, det är inte helt uppmuntrande och man har en bild av hur kläder borde sitta. Jag hoppas att du kommer hitta ett sätt att börja tycka mer om dig själv och försökatt påminna dig själv varje gång du tänker en negativ tanke om din kropp.. du kommer säkert bli förvånad över hur ofta du gör det. Kanske kan man börja ersätta dessa tankar med en positiv tanke varje gång, så brukar jag göra
Nu har jag tänkt en dum tanke, du måste jag kompensera den med något bra.
Jag brukar tänka att kläder sitter olika på olika kroppar och det är inte mycket vi kan göra åt det, man kan bli mindre, man kan bli större men det är ändå samma kropp. Om inte kläderna sitter på mig som de gör på någon annan, så får det vara så, huvudsaken är att jag tycker kläderna speglar vem jag är och att jag trivs och känner mig bra i dem.
Nu har jag kanske flummat ut alldeles. Jag skyller på att jag sitter på jobbet och är lite halvblöt efter ett ösregn.
Massa kramar från mig!