Jag älskar verkligen att läsa böcker och har väldigt svårt att tänka mig att gå och lägga mig utan att somna med en bok över näsan. Dock är det väldigt sällan jag vill läsa en bok två gånger. Men i år har jag redan läst två stycken som jag är helt övertygad om att jag kommer att läsa igen. Nattens Cirkus av Erin Morgenstern och Den frusna trädgården av Kristin Hannah.
Två helt olika böcker som tilltalar helt olika delar i mig. Den ena är drömsk med förtrollande miljöer som jag bara älskar. Vem kan egentligen motstå en historia där det i skymningen uppstår en cirkus, Le Cirque des Rêves – Drömmarnas cirkus, på oväntade platser runt om i världen med endast svartvita tält fyllda av dofter där man i snirklande gångar finner tält efter tält där fantastisk magiska upplevelser erbjuds och alla cirkusartisterna är klädda i svart/vitt? Jag förnekar inte att omgivningarna i boken gör så magisk men parallellhistorien är också spännande. För cirkusen är också en skådeplats för en tävling mellan två förtrollare av verkligheten. Utmaningen påbörjades när de var mycket små och det är bara en av dem kan vinna.
Eller boken som ger dig både tragik, historia och kärlek som bitvis får kudden att bli fuktig av tårar och gör riktigt ont i hjärtat. I den frusna trädgården får vi ta del av en saga som berättas av en mor som aldrig brytt sig om sina döttrar, en saga om en flicka och en prins som blir kära i varandra. Boken handlar om hur det förflutna påverkar nuet och hur det förflutna också förklarar varför saker och ting sker. En bok om att fly från sig själv, något jag själv brukar dilla om emellanåt.
Så jag kunde helt enkelt inte låta bli att tipsa om dem, för de lever kvar i tanken flera dagar efter att man läst dem och sharing är trots allt caring.
Kram /Thina
Den frusna trädgården kunde ha handlat om min mormor som skiljdes från sina barn då hon flyttade till Sverige 1940. Mormor var gift förut och min morfar sa-Vi skickar efter dina barn då vi kommer till Sverige . De åkte med min mamma med en första båten som gick över minerat vatten .
När de kom hit så vägrade min morfar att skicka efter mina morbröder. Min mormor gick i över 22 år och visste inte om hennes barn levde . 1961 så fick mormor ett brev från Röda korset . Det var hennes barn som letade efter henne . Vi åkte dit hela familjen och jag minns hur alla grät för de trodde jue att det var förlorade .
Jag grät floder då jag läste boken och tänkte på min tappra lilla mormor <3
Jag blir tårögd och får ont i hjärtat av blotta tanken, så fruktansvärt hemskt. Kram
Tack för caring! Ska absolut försöka läsa!
Krams!