Jag får sällan negativa kommentarer av random människor på stan eller folk som hoppar på mig och har åsikter om min kropp, förutom här på bloggen emellanåt. Men för tillfället känner jag mig så otroligt irriterad på alla fettfobiker där ute att jag verkligen hoppas att ingen yppar ett enda negativt ord om vare sig mig eller något annat om tjocka människor för då kommer jag explodera.
Jag har de senaste veckorna engagerat mig i andra tjockisrelaterade projekt utanför bloggen vilket har inneburit att jag har fått gräva ner mig i känslorna kring hur det är att leva som tjockis i en smalfixerad värld. Jag har spolat tillbaka filmen och grottat ner mig i hur jag tidigare kunde må och herregud så mycket bättre jag tycker om mig själv nu för tiden. Det känns så befriande!
När man grottar ner sig i alla de där känslorna blir det automatiskt att man börja tänka på andra tjockisar där ute som faktiskt tänker och mår som jag tidigare gjorde och det gör ont. Ont att veta hur mycket energi det går åt att fundera över den misslyckade kroppen. Ont att veta hur många det är där ute som mår dåligt över ett ideal som de flesta har svårt att kan leva upp till.
Ibland önskar jag att jag kunde flytta härifrån till en viktfri zon där man slipper matas med andra människors fördomar. Men newsflash det finns ingen stanns att rymma. Vissa dagar önskar jag att jag kunde vifta med ett magiskt trollspö så att människor kunde börja acceptera varandra.
Just nu kan jag inte låta bli att tänka på den lille tjocke pojken från dotterns skola som jag såg sitta alldeles ensam på rasten härom dagen och titta på när de andra lekte. Jag vet att flera barn retar honom i skolan bara för att han är tjock. Då blir jag så jävla arg på alla föräldrar som inte lär sina barn att alla människor är lika mycket värda. Som ojjar sig om några överflödiga kilon hemma, pratar bantning och dissar sig själva framför barnen utan att ha någon tanke på vad de faktiskt lär sina avkommor. Det är inte konstigt att var femte sjuårig flicka vill vara smalare. Sådana åsikter fuckar upp det för så många människor, både de som som är smala som tjocka. Andras förakt och fördomar blir tillslut en slags sanning som man själv tror på och det är inte helt enkelt att omprogramera sig själv.
Hur ska vi få fler människor att förstå att vi faktiskt är av samma sort oavsett hur vi ser ut? Hur ska vi få fler människor att inse att vi har samma värde oavsett hudens färg eller kroppens omfång?
Idag är jag helt enkelt arg på världen!
Over n Out /Thina
